...
Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska inleda denna bloggen..
Jag vet bara att just nu känns det mesta meningslöst. Deprimerande va?
Klart det finns grejor som är toppen men andra är rent ut sagt bara skit.
Verkligheten börjar komma ifatt mig nu o det känns i hela kroppen. Min ångest växer men samtidigt mår jag hur bra som helst.. Det är en väldigt annorlunda känsla o jag skulle inte ens önska min värsta fiende att behöva känna så.
Ytterst förvirrande måste jag säg!
Jag börjar förstå nu att han som varit en fadersgestalt för mig sen jag var 8 faktiskt har valt bort hela sin familj för en tjej som är ett år äldre än mig. Det som känns värst egentligen är nog att jag inte kan ringa honom när jag vill o höra hur det är med honom.
Det svider i hjärtat att se honom som han ser ut nu. Han som alltid varit så full av liv o glädje är nu helt tom i sin blick och hans ansikte visar på att han inte har haft många nätter som han sovit hela natten ut. Jag trodde aldrig att man kunde byta inställning till någon så snabbt som jag har gjort. Trots allt det som har hänt så saknar jag honom med varje del av mitt hjärta och trots att man ser att hennes bil stå parkerad utanför det huset jag växte upp i, som jag tvingades lämna kan jag inte låta bli att tänka på att jag så gärna vill springa rakt in o krama om honom o säg att jag älskar honom..
Det är inget jag skulle göra som det ser ut idag hur mycket jag än vill..
Men mitt liv är inte bara bittert utan jag har mina bra dagar också!
Jag har knutit nya kontakter med jättehärliga människor, jag har mina gamla vänner som står där varje gång jag behöver en hjälpande hand och jag fyller snart år! :P haha UNDERBART! :)
Jag tror detta får vara allt för det första inlägget så tack för mig o ha det skitbra! :)
Puss o kram på er
