30/7
När blev allt så svårt?
Vem där uppe anser att vi förtjänar detta?
Hur kan det komma sig att vi sätts på prov?
Hur kan det vara att dom som kämpar som mest alltid måste kämpa lite mer?
Jag vill kunna leva upp till mig själv igen.
Kunna lyfta på huvudet och säg "jag har lärt mig något av detta nu när det är över."
Men hur ska jag kunna göra det när det aldrig tar slut?
Ångesten tar tag i mig och ryster om mig precis som om jag höll på att glömma att den ligger i bakhuvudet..
Jag trodde inte att en människa skulle kunna klara av allt detta som har hänt o många gånger ser jag tillbaka på det som varit och undrar vad som egentligen hände, och va det var som gick fel..
Jag ser bilder gång på gång av hur det har gått till o jag kan inte förmå mig att förstå det!
Det enda vi gjorde var att vi brydde oss.. Är detta tacken? Är det detta man får tillbaka av att by sig?
Man kan ju undra va det är som gör att man så många gånger lyckats förlåta o gå vidare..
Jag tror hjärnan stänger av efter en viss tid.
Jag tror att man puttar undan det som gör att man inte orkar mer o förvarar det på ett ställe där man inte kommer åt att hitta det igen på lång tid.. Man lurar sig själv till att vara lycklig o hoppas innerligt att det är som man tror.
Man är dum egentligen men jag tror att många har överlevt sig själva just för att man kan göra så!
Där bland annat jag..
Det jag kan glädjas över nu i alla fall är att jag har min familj som aldrig ger upp o mina vänner som varje gång står där när jag behöver dom! Tror aldrig jag har mött människor me större hjärtan än dom! Kan inte beskriva me ord hur mycket det betyder för mig att jag kan få luta mig tillbaka på dom o känna att jag är trygg, o ge mig något annat att tänka på när jag är som deppigast! Det lever jag för idag kan jag säg!
Kommer alltid att vara där för er oavsett vad!
Ha det bra alla!
Puss&Kram
Vem där uppe anser att vi förtjänar detta?
Hur kan det komma sig att vi sätts på prov?
Hur kan det vara att dom som kämpar som mest alltid måste kämpa lite mer?
Jag vill kunna leva upp till mig själv igen.
Kunna lyfta på huvudet och säg "jag har lärt mig något av detta nu när det är över."
Men hur ska jag kunna göra det när det aldrig tar slut?
Ångesten tar tag i mig och ryster om mig precis som om jag höll på att glömma att den ligger i bakhuvudet..
Jag trodde inte att en människa skulle kunna klara av allt detta som har hänt o många gånger ser jag tillbaka på det som varit och undrar vad som egentligen hände, och va det var som gick fel..
Jag ser bilder gång på gång av hur det har gått till o jag kan inte förmå mig att förstå det!
Det enda vi gjorde var att vi brydde oss.. Är detta tacken? Är det detta man får tillbaka av att by sig?
Man kan ju undra va det är som gör att man så många gånger lyckats förlåta o gå vidare..
Jag tror hjärnan stänger av efter en viss tid.
Jag tror att man puttar undan det som gör att man inte orkar mer o förvarar det på ett ställe där man inte kommer åt att hitta det igen på lång tid.. Man lurar sig själv till att vara lycklig o hoppas innerligt att det är som man tror.
Man är dum egentligen men jag tror att många har överlevt sig själva just för att man kan göra så!
Där bland annat jag..
Det jag kan glädjas över nu i alla fall är att jag har min familj som aldrig ger upp o mina vänner som varje gång står där när jag behöver dom! Tror aldrig jag har mött människor me större hjärtan än dom! Kan inte beskriva me ord hur mycket det betyder för mig att jag kan få luta mig tillbaka på dom o känna att jag är trygg, o ge mig något annat att tänka på när jag är som deppigast! Det lever jag för idag kan jag säg!
Kommer alltid att vara där för er oavsett vad!
Ha det bra alla!
Puss&Kram
Kommentarer
Trackback
