30/10
Konstigt att det känns så ledsamt när man inte har bott där på ett år.
Kan det vara för att huset har varit den sista epoken i allt detta?
Det är ändå det huset man växt upp i o nu är det någon annans.
Kommer riva i själen när man ser andra människor gå in i vårt hus o veta att dom som bor där gör om
det som en gång var vårt hem och vår trygghet.
Det är inte fören nu man kommer på att man aldrig igen kommer komma hem till det mysiga huset som luktar nybakade kanelbullar som mamma har gjort.
Det är inte fören nu ett år senare man kommer på att man inte kommer fira jul i det huset man har firat jul de sista 12 åren.
Men det är kanske bra på sitt vis att det är sålt, så slipper man känna att man vill gå in o se allt som det varit..
Trodde faktiskt inte att det skulle ta så hårt men man ska aldrig sluta förvånas har jag lärt mig!
Ni får ha det bra alla!
Puss&Kram
24/10
Puss&Kram
23/10
Det har tagit ett år för att det skulle komma till sorg, har jag då ett år kvar av sömnlösa nätter o tårfyllda kvällar?
Jag önskar allt var annorlunda. Jag önskar att när jag träffar på dig så vet jag att jag kan fortsätta mina samtal me dig hemma. Jag önskar att jag kunde vända mig till dig när jag behöver det utan att det känns konstigt.
Jag vill höra dig kalla på mig för att du har fått något roligt mail eller be om nya ringsignaler till din telefon.
Alla dessa småsaker saknar jag fruktansvärt mycket nu när man inte har dom längre..
Varför tar man inte vara på varje sekund av sitt liv?
Varför älskar man inte varje stund som om den vore den sista?
Varför är man så bekväm och litar blindt på att det alltid kommer finnas kvar?
Man vet ju att någon gång tar det slut och allt det man en gång förlitat sig på försvinner, det är bara en fråga om när. Det kan vara över snabbare än man tror och då står man där och undrar va som hände..
Kommer jag någonsin förlåta mig själv för att jag inte tog allt för var det va?
Man hoppas alltid på något bättre när det som finns framför en är det som kommer att vara det man egentligen vill ha.
Ta vara på det du har, du kanske ångrar dig en dag om du inte gör det..
Ha det bra alla!
Puss&Kram
11/10
Det är med blandade känslor jag ser tillbaka på allt sen i torsdags.
Flytten är klar nu i alla fall så huset står tomt, vilket är skönt eftersom man inte behöver oroa sig över att få ett samtal om att vi måste få ut våra grejor så han kan göra klart det som är kvar att göra innan de nya ägarna ska flytta in. Tycker det känns jobbigt att det ska behöva vara såhär igen o att det åter igen är vi som står där o funderar på hur vi ska lösa detta denna gången. Men men så är det väl, har det en gång börjat så tar det inte slut.. Jag hoppas fortfarande att detta bara ska vara en väldigt hemsk dröm o att jag snart vaknar..
Jag undrar hur det kommer se ut om nåt år när man sitter med sina nära o kära o pratar om det som varit..
Det skrämmer mig lite hur snabbt man glömmer o förtränger det som varit..
Man har inte en tanke på att det en dag kommer komma tillbaka och man hoppas innerligt att det inte kommer vara lika jobbigt som när det väl händer, men det blir ändå så att man blir chockad över hur det slår..
Usch ja, så kan det vara..
Men men nu ska jag göra något "vettigt"! :P
Ha det bra alla!
Puss&Kram
8/10
Ja då var man tillbaka på ruta ett ännu en gång..
Tillbaka till att packa ihop sina saker o flytta till ett annat tillfälligt boende, tillbaka till att vara beroende av någon annan. Värsta känslan i hela detta här är att familjen splittras igen o man vet inte när man träffas allihopa nästa gång. Även om det inte är ofta vi träffas alla på samma gång nuförtiden så har vi ändå kunnat göra det om vi har känt att vi velat. Men nu är det samma sak som för nästan exakt ett år sen. Man får placera sig där man får plats o hoppas på det bästa. Jag är så fruktansvärt trött på att leva ett sånt här cirkusliv där man ena sekunden har ett boende o andra sekunden packar man för att flytta vidare.
Man undrar när det ska ta slut? Va är det som gör att man hela tiden kollar sig över axlen o undrar om det kanske var ens eget fel när man vet att det inte är så?
Kommer dessa långa dagar någonsin vända sig till vår fördel?
Jag är så trött på det nu.. Varje dag är en ny dag med ett litet hopp om att det ska bli bättre men man ändrar tanken snabbt eftersom besvikelsen påminner en om att inte tro för mycket.
Jag bara hoppas att det snart är över för alla dom som är runt om mig skull..
Jag vill kunna andas ut nu o känna att detta klarade vi me vår värdighet i behåll.
Nu ska jag packa vidare.
Ha det bra alla!
Puss&Kram
