8/10
Ja då var man tillbaka på ruta ett ännu en gång..
Tillbaka till att packa ihop sina saker o flytta till ett annat tillfälligt boende, tillbaka till att vara beroende av någon annan. Värsta känslan i hela detta här är att familjen splittras igen o man vet inte när man träffas allihopa nästa gång. Även om det inte är ofta vi träffas alla på samma gång nuförtiden så har vi ändå kunnat göra det om vi har känt att vi velat. Men nu är det samma sak som för nästan exakt ett år sen. Man får placera sig där man får plats o hoppas på det bästa. Jag är så fruktansvärt trött på att leva ett sånt här cirkusliv där man ena sekunden har ett boende o andra sekunden packar man för att flytta vidare.
Man undrar när det ska ta slut? Va är det som gör att man hela tiden kollar sig över axlen o undrar om det kanske var ens eget fel när man vet att det inte är så?
Kommer dessa långa dagar någonsin vända sig till vår fördel?
Jag är så trött på det nu.. Varje dag är en ny dag med ett litet hopp om att det ska bli bättre men man ändrar tanken snabbt eftersom besvikelsen påminner en om att inte tro för mycket.
Jag bara hoppas att det snart är över för alla dom som är runt om mig skull..
Jag vill kunna andas ut nu o känna att detta klarade vi me vår värdighet i behåll.
Nu ska jag packa vidare.
Ha det bra alla!
Puss&Kram
