lovetriss

Vilse men ändå så säker på var..

Sårbar men ändå så stark..

Lycklig men ändå gråter mitt inre..

Saknar men hatar..

Jag ser fast jag blundar o hör fast jag stänger av..

Hoppas men vågar inte..

Tror men tvivlar..

Jag stänger av allt runt omkring i hopp om att det inte finns kvar när jag kommer tillbaka.
Allt som behövs är endast en tanke och jag tappar allt.
Jag vet att det nån gång kommer bli bra igen men det känns hopplöst att överhuvudtaget tänka så emellanåt.
Ett år och det är fortfarande samma känsla, samma ångest och samma saknad.
Jag skänker dig tanke på tanke i hopp om att du gör detsamma.
Jag gråter tyst för mig själv när ingen ser och tänker tillbaka på när det var du som tröstade.
När jag går förbi vill jag bara springa rakt in och se dig med samma livsglädje som förr.
Hjärtat brister när jag vet att det inte är och kommer bli så.
Frågan Varför har jag slutat ställa mig nu eftersom jag aldrig kommer kunna få ett ärligt svar.
Hur ska man kunna gå vidare från denna punkten när det enda man vill är att stanna kvar i det som var då?

Ha det bra alla!

Puss&Kram