26/1 -10
Hur kan det vara så att det fortfarande gör så ont? Det är 1 1/2 år sen snart men ändå så kan jag inte glömma det!
Dagarna är en ständig kamp om att försöka hålla sig kvar i sitt gamla sinnestillstånd och försöka vara sig själv för att ingen ska märka att man egentligen bara vill lägga sig och inte vakna på flera år..
Vissa dagar kan jag känna pressen som ligger över mitt bröst och jag kan känna hur den tar andan ur mig, allt för att inte gråta så andra ser.. Allt för att man ska få slippa förklara något man inte själv förstår..
Allt för att man ska få slippa svara på frågan "Hur är det?" och behöva ljuga..
Jag kan inte förklara varför det känns som det är tabu att fortfarande vara ledsen över det, men jag vill ju inte att andra ska se mig som den som är svag och inte orkar ta itu med det..
Jag kan aldrig tacka de som finns runt mig tillräckligt mycket för allt stöd de har gett mig, men jag kommer vara förevigt tacksam och stå bakom er varje gång ni behöver det.
Det finns en till jag skulle vilja tacka lite extra för att du visat mig att det är värt att försöka även om oddsen står emot en. Jag tror inte du vet det själv, men varje dag ger du mig lite mer hopp om allt och utan att du egentligen behöver säga något bringar du ljus till min vardag! Jag vet inte hur allt detta skulle sett ut om inte du funnits med i bilden, men jag vet att det inte hade varit som det är idag i alla fall. Du ska ha ett stort tack för att du är envis men otroligt tålmodig och inte ger upp om mig..
Ha det bra alla!
Puss&Kram
